Massa minnen flög över en, plötsligt och från ingenstans.
Ett tonårsliv någonannanstans och vänner som åldrats i takt med tiden.
Tänk att allt ser precis likadant ut, orört och oförstört.
Minnen om en dröm som var så klar, en målbild som man tappat nånstans på vägen.
Och mitt i allt står jag och ler stort. Fnitrande med glänsande solar i ögonen.
Min galenskap blev bekräftat om en så många gånger, men som vanligt valde jag att inte bry mig.
Det är just dom där ögonen som tittar på mig med ledsen blick.
Medömkan.
Tyckasynsomögonen.
Jag klarar inte dom.
Har aldrig gjort.
Sist dom där ögonen såg på mig så började jag rabbla nåt om min Livslinje och om nån spådam som spottat ur sig en massa sanningar.
Personen i frågan fick nog just då Bekräftat att jag var just så galen, vilsen och allt det andra som hon alltid trott.
Precis så lät det i mitt huvud också.
Massa ord som inte sa mera än just svammel.
Jag kom hem til min vän allt mer förtvivlad.
Inte för att någonting varit extra jobbigt egentligen, utan bara för att dom där ögonen hade fått mig att mummla massa ord som bekräftade min vilsenhet.
Svara bara så- sa min vän om lappen hon lagt vid min kaffekopp.
"En bleknande fläck på min Vackra Livsduk"
Svara bara så, nästa gång de där ögonen tittar på dig.
Det är egentligen helt fantastiskt det här med känslor.
Hittade ett gammalt dödsbesked som egentligen inte hade med mig att göra, men blev ändå lika stum som den gången jag först fick veta.
En annan skrev några ord om en glädjefylld sommar och just en bit som innefattade Mig fick mig att minnas och känna just som som jag gjort den sommarnatten.
En tredje älskar mig så stort och så mäktigt att ja ibland blir häpen själv över dess Storhet.
En fjärde ringde en natt och var låg, förlorad som han själv utryckte de. Jag satt många sjömil bort och kunde inte göra annat än att känna, lyssna och med allt jag förmådde försöka att förstå.
Ibland blir jag att fundera, om faktisk inte världen är så där svart eller vitt som jag alltid dementerat att den var.
God eller ond.
Vacker eller ful.
Finns det en mellanting?
Kan någonting vara riktigt Lagom?
-Kom hit så ska jag göda dig-sa hon och jag visste att hon menade det bokstavligt!
Min lilla Smurf, hon göder mig med allt hon förmår.
Kärlek, skratt och lite fett till min magrande kropp.
Här låter jag allting annat bli en bleknande fläck på min vackra livsduk.
Jag rasade i vikt under sommaren som gick.
Jag totalt rasade!
Sen kom krashen och det enda jag hade i tankarna var att jag Inte får rasa mer i vikt. Tvingade sig att äta fast jag inte var hungrig. Stållde klockan på larm för att vakna ur dvalan och få i sig näring.
Du kan få har krossat mig hur mycket som helst, men ja Vägrar få anorexia!
Så jag åt, och åt och åt.
Åt lite mera och lite till.
Fazter köpte choklad och bad mig att smälla i mig minst en kaka per dag, bara för att få i mig fett. Nyttig eller onyttig, fett skulle jag ha!
Men nu två månader senare, två månader efter krashen så kan jag konstatera att Ja. jag har magrat. Men tacka gudarna att jag inte är sjuk, att jag inte åkte på anorexia mitt i allt annat.
Men folk ser, jag vet att dom ser.
Folk frågar, kommenterar och undrar.
Det blir en börda i sig. Jag försöker förklara, försöker berätta.
|
